Farmor, ställföreträdande mormor
MIN FARMOR
Min mormor hade jag ingen kontakt med, så det får bli farmor på 50-talet.
Farmor och farfar träffades på en av Göteborgs tjusigare damfriseringar i början på 1920-talet. Farfar kom från Tyskland och fick erbjudande om att komma till en damfrisering på Lorensbergsgatan mitt i stan. Han var specialist på att permanenta kvinnornas hår. Salongen han började på, hade en schamponeringsflicka. Det var min farmor och på den vägen blev det. Farfar öppnade eget så småningom i Haga och de båda flyttade också dit. Då hade min pappa fötts. Några fler barn blev det inte.
När jag var sex år skilde mina föräldrar sig. Jag flyttade till farmor och farfar tillsammans med min pappa. De hade en damfrisering i samma uppgång som vi bodde i. Där tillbringade jag dagarna innan jag började skolan. Farmor svarade i telefon, bokade tider och kokade kaffe.
Min farmor var en tjusig kvinna. Förutom att hon naturligtvis alltid var välfriserad i håret (farfar var som sagt damfrisör…), så hade hon illrött läppstift, långa, välskötta, rödmålade naglar och högklackade skor. De högklackade skorna gick hon omkring med inomhus. Farfar och pappa klagade över de märken skorna gjorde i golven, men det struntade hon i. Hon bar ofta dräkt och jag kommer ihåg att hennes midja var av det slaget man kallar ”getingmidja”.
När det gäller klädsel och kvinnlighet har jag inte ärvt mycket av farmor. Jag fick mina första jeans när jag 10 år och sedan dess har det varit jeans. Aldrig klackar, aldrig läppstift och sällan nagellack.
Men när det gäller att baka bullar, som en riktig mormor eller farmor, är jag väldigt lik min farmor. Hon bakade på sin höjd en sockerkaka när det bar till och det är väl ungefär det jag också gör… Det luktade aldrig hembakat hos oss. Men farmor lagade mat, men inga storslagna rätter. Där är vi lika. Hon gillade att tvätta och där är vi också lika. Skillnaden är att hon fick värma vatten och aldrig hade någon tvättmaskin. Allt kokades på spisen i en jättegryta.
Ibland satt hon och sjöng vid spisen. Det var hemska gamla skillingtryck, som hon sjöng med en härlig sångröst. Den sångrösten har jag inte heller ärvt, så jag håller tyst.
På kvällarna satt vi alla fyra och tittade på tv. Vi var några av få som hade tv i slutet av 50-talet. Det fanns naturligtvis bara en kanal. I svart-vitt. Och på onsdagar var det sändningsfritt. Då spelade vi kort.
Innan farmor gick ner för att hjälpa farfar i damfriseringen, städade hon hela lägenheten. Varje dag! När hon städade satt jag i köket och bläddrade i Göteborgs Posten. Hon ville att det skulle vara kliniskt rent, eftersom kunderna från salongen använde vår toalett. Jag kommer ihåg att farmor skämdes över att bo omodernt. Det hade blivit vanligt att folk flyttade ut från Haga, för att bo med varmvatten och badrum.
På eftermiddagarna kom hon upp från salongen igen och då var det till att gå ut och handla mat. Det fanns många affärer i Haga. Mjölkaffärer, fruktaffärer, cigarraffärer och charkuterier. Därefter lagade hon middag och pappa kom hem från jobbet. Småningom kom farfar upp från sitt friserande. Var det vinter fick han hälla på fotogen i våra kaminer, innan han satte sig för att äta.
Maten var helt vanlig husmanskost. Om det blev efterrätt, blev det lingonsylt i ett glas mjölk. Jag var oerhört kräsen när det gällde mat, så jag fick oftast specialmat. Farmor och inte minst farfar skämde bort mig ordentligt.
