Det känns verkligen inte okej av en mormor att säga: Jag mer eller mindre haaatar snö. Jag bor i Göteborg och det skapar bara problem! Vägarna (de större) är välplogade. Men trottarerna är det INTE. 

Först ska bilen skottas ut. Borstas av. Därefter guppas ut över den vall som plogningen gjort bakom bilen. Därefter ska man lotsa sig fram mellan isfläckarna. Men det går. Att köra bil alltså...

När man sedan kommer hem efter jobbet på eftermiddagen och ska gå från bilen till hemmet... Jaa då! Då är det isfläckar under den nya snön, som ännu inte skottats bort på gångbanan. Vad händer då tror ni? Klart att jag ramlar! Slår i lår och handled. Men det gick bra. Jag undrar bara hur jag såg ut när jag försökte resa på mig. Fick inget som helst fäste under stövlarna! IS!

 

Så nu har jag gnällt färdigt. Barnbarnen är förstås lyckliga. Tre har varit och åkt pulka efter skola och dagis.

 

Ett annat barnbarn har en mamma som på beställning gjorde snögubben "Olof" (för er som inte vet: det är snögubben i filmen "Frost"). Barnet var väldigt nöjt! 

 

Så jag säger inget till barnbarnen om min snöinställning. Jag förstååår att de älskar detta och att de äntligen får tillfälle att vara ute mycket.

 

Jag säger inte heller att det snart töar bort och allt blir slask. I Göteborg...