Stavar fel…men det får väl en mormor göra…fast det började tidigare än så.

Redan på 60-talet sa min småskolefröken till mamma.

”Jag tror att Marie är lite ordblind”

Mamma protesterade förstås – ingen i släkten hade någonsin varit ordblind. Men vad hjälpte det. Fröken fortsatte att göra röda bockar i mina långa uppsatser.

Men så kom mellanstadiet och fröken Blom. Hon uppmuntrade mig med påstående som – storyn, berättelsen, är viktigare än stavningen.

Stava rätt kan vilken dumskalle som helst göra.

Riktigt så sa hon kanske inte. Men innebörden…

 Vilka minnen har ni från era fröknar?

Ruvar ni på hämd?

Skulle de funka i dagens skola?

HÄLSNINGAR MORMOR MARIE